"Hemfärd" text

Höstens första gryning stiger stilla
Sprider sina färger över frostig äng
Löv faller mot marken, ett stormande hav av färger
Ett bidande mörker, står åter vid årets port...

Landet faller mot en stilla dvala
Dunkla ter sig dagarna
Under moln tyngda av regn
Isig är Rimfaxes fradga i arla timma

Ropen från skogen kallar mig hem
Till mina fränder... till min säng
Hemåt, hemåt... viskar mitt inre
Hem till djupa dalar och lövfyllda sänkor

Till stigarna jag alltid vandrat
Till bäckar som släckt min törst
Till gölar och sjöar för mig så bekanta
Där jag speglat mig, svalkat mig under stjärnklara nätter
Hem, för att känna morgonbrisens kyla på rådarnas berg... hem

Tankar vandrar över gammal mark
Ekon av det gamla arvets hopp
Sluten av gudarnas tunga andedräkt
Askens blad viskar stilla
Täljer om jorden och världar nedan
Om bergen och de som där råda

(Viskar om det som är mitt hem)

Dess rötter som sig svalka i underjordens kalla strömmar
Täljer om visdom som dväljs och urkraften som glöder däri
Viskar om havet och bäckarna som där mynnar
Om skogen som ruvar dunkel och stilla fylld av minnen och gamla sår

Seg och kraftfull, stolt och klok
Med roten i myllan fylld av livets dryck

Täljer om de gamla folken, de vackra som dansar över myren
Om skogens konung som stilla vakar vid tjärnens kant

(Om skogens härskarinna
Den fagra som förvillar
Detta kvinnliga väsen
Ljuvt doftande av löv)

Den viskar om himlen och stjärnorna där ovan
Om hemligheterna som djäljes där
Viskar nordanbäckens friska vatten
Talar om Bifrost den slutliga vägen hem
Talar om Bifrost den slutliga vägen hem

Stilla går solen ned i horisonten
De två världarna möts
Ett drömmens rike faller inpå
Från tjärnen stiger en dimma, lätt som älvors tårar
Vandrar ovan den svarta ytan

Än en gång står jag här
På rådarnas berg
Känner nattbrisens kyla
Månen sjunger sin full
Hör mina fränder ropa
Välkomnar mig hem
Aldrig mer lämnar jag detta
Detta eviga bo
Detta eviga bo